Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Refusering.

Min första någonsin! En härlig liten standardsak. Men det gör inget, för jag hade glömt att jag skickat manuset till just det förlaget. Jag har haft fullt fokus på de två större förlagen där jag haft kontakt med förläggare, så detta hade faktiskt helt slunkit in i glömska. Nåväl, ett mejl kom alltså:

Hej Lisa!

Stort tack för att du skickat ditt manus (titel) till oss.

Vi har läst och begrundat ditt projekt men måste tyvärr avböja erbjudandet. För att vi ska kunna anta en bok behöver vi överväga och tro på ett flertal komponenter: manuset måste sticka ut ur mängden och passa in i vår utgivning, vi måste se till våra möjligheter att göra ditt manus rättvisa och kunna nå ut med den färdiga boken till tillräckligt många inköpare liksom media och läsare.

Vi önskar dig lycka till framöver och hoppas att du hittar ett annat förlag som är intresserat av just ditt manus. Det finns ca 1000 bokförlag i Sverige, så ge inte upp!

Vänliga hälsningar

XXX

What to say? Standard rakt av. Inte så konstigt heller, jag tror faktiskt inte att mitt manus hade passat in där utan när jag mejlade iväg det gjorde jag det i en stund av … galenskap? Hur som. De andra har jag fortfarande inte hört av, och jag antar att det har med att de ligger efter sedan jul och nyårsledigheter. Det får en väl acceptera, även om det hade varit skönt att få det där nej:et en gång för alla.

För övrigt är jag begravd i skrivandet av min masteruppsats, och så har jag gått upp i arbetstid på biblioteket också. Allt på en gång. Således finns det lite dåligt med tid till kreativitet och nöjesskrivande. Väldigt sorgligt, men jag försöker minnas att det är en begränsad tid. Come juni, så lättar det.

Det om det.

Spela, skriva.

Jag skrev exakt 142 ord igår. Var på vippen att verkligen komma in i texten, men så händer något – jag vet inte vad. Jag kom åt en knapp och vips börjar formateringen krångla. Jag fattade ingenting, och allt blev bara fel. Försökte spara om och börja i ett nytt dokument, men den galna formateringen förföljde mig. Kort sagt: jag och Word 2010 är inte vänner ännu.

Så. I stället jobbade jag med spellistan till manus nummer två (som förvisso har fått ett arbetsnamn nu). Skapade stämningar och tänkte på texter. En låt valde jag utifrån dess titel, innan jag ens hört den. Men så lyssnade jag och bara åhhh. Som handsken. Det är väldigt roligt, och givande, att snickra ihop spellistor till ett manus. Det har jag ju skrivit förut också, men jag vill verkligen understryka det. Det är min största hjälp. På sätt och vis är jag glad att dokumentet krånglade, för nu känner jag att listan börjar sitta. Sedan är det bara att spela, spela, spela och skriva, skriva, skriva.

Lyckligt!

E.

Så jag fick svar till sist. Från en förlagssekreterare på det ena förlaget. De ligger efter med manusarbetet. Häpp, häpp. Inte mycket att göra åt saken. Förläggaren som var allra mest entusiastisk har dock inte svarat över huvudtaget men jag antar att samma sak gäller för dem. Lika bra att tänka så. Annars blir jag knäpp. Jag ska inte gå in på vad jag drömde inatt, låt oss bara konstatera att jag bör sluta fokusera på denna förbannade text ett tag.

Den här helgen ska jag försöka ägna åt manus nummer två. Jag har inte skrivit ett ord på … länge. Men jag vet att jag är något på spåren. Jag tycker mycket om idéen, och de sidor jag skrivit (elva stycken) bådar ganska gott. Inledningen är betydligt bättre än första manuset (vilket förvisso skrämmer mig just nu), och det som komma skall känns spännande. Den huvudsakliga platsen där det utspelar sig är ljuvligt lämplig, och huvudpersonen E – en liten pärla. Älskar henne. Fina, fina människa men ack så bekymmersam. Så … frustrerande. Att vara nitton och bära på det hon bär på, är inte lätt. Nåväl.

När jag sist skrev för ett antal veckor sedan hade jag just introducerat en första person förutom E. Jag gillar henne också, och känner att helgen som sträcker ut benen framför mig, det bör bli helgen då E får lära känna henne hon med. Ut ur mitt huvud, in hos E. Hoppas jag kan behålla fokus, trots att verkligheten pockar på hela tiden.

Men! Man ska ju faktiskt TA sig tiden till skrivandet, och det om det.

Apparatus.

Hur många gånger om dagen kan man (jag) kolla sina (mina) mejl? Väldigt många fler än vad man (jag) kan räkna i alla fall. Hysteri.

Fattar inte. Imorgon har det gått en vecka sedan jag mejlade The Förläggare med den ynkliga frågan om hur det gått med mitt manus. Inget svar till dags dato. Vad betyder det? Inget ”jag har inte haft tid” och inget refuseringsmejl. Inget … alls. Vad betyder det? Har mitt mejl försvunnit i den teknologiska rymden? Vill hon inte svara alls förrän hon har tydliga besked?

Men jag känner bara att: är det så svårt att mejla en rad och tala om var i processen mitt stackars manus befinner sig? Jag känner att det är svårt att förhålla sig till det hela när jag inte gick den vanliga vägen med följebrev och manus via standardmanusmejlen. De två förläggare som har mitt manus fick det skickat direkt till sig – på deras uppmaning. Hade jag skickat på något annat sätt, alltså det sedvanliga sättet, hade jag nog inte funderat lika mycket (eller det hade jag säkert visst, men strunt samma).

Idag mejlade jag i alla fall förläggare nummer två, med samma fråga. Kanske får jag svar, kanske inte. Det känns bara så bisarrt att den första kontakten var så sprudlande positiv och framför allt – snabb (vi pratar ju minuter mellan mejlen!), och här sitter jag nu. Frustrerad, nedslagen och, let’s face it, en smula hysterisk.

Önskan – att jag kunde uppfinna en apparat som hade minst en av två följande två funktioner:

1) att den kunde spola fram tiden, eller

2) radera mitt minne så jag glömde bort att manuset var skickat

I brist på denna apparat ska jag nu skriva lite uppsats.

Did it.

Snön har yrt hela dagen. Flingorna påminner om något ur en Disneyfilm, de ser inte verkliga ut. Men vad är väl verkligt? Inte tiden i alla fall, den är i allra högsta grad overklig. Jag får den inte att räcka, samtidigt som jag slösar den. De timmar som inte uppbundna på jobbet eller vid uppsatsen, de strör jag som vore de billig strössel. Nog!

Jag behöver finna fokus. Det där som håller mig på banan, leder mig i rätt riktning. Jag måste hitta den där röda tråden som håller ihop mitt skrivande. Det är så märkligt, men jag har verkligen enormt svårt att komma igång ordentligt med manus nummer två.  Alltså ordentligt, sådär så att timmarna flyger fram medan sidorna blir fler, och fler och fler … Detta trots att jag älskar början, och det som komma skall.

Nå. Därför, för att flytet inte finns, gjorde jag det.

Jag skrev till förläggare 1 för att kolla av hur landet ligger. Åh, jag skulle ju inte. Men jag gjorde det. Jag skrev i fredags så säkert har hon inte fått det ännu, men väl imorgon. Kanske får jag svar, kanske inte. Den initiala kontakten kanske var den enda vi kommer att ha? Kanske. Men jag behöver veta. Så jag gjorde det.

Och det känns faktiskt bra, en lättnad rent av. Vill de sedan inte ha mitt unikasuperbafantastiska ungdomsmanus så behöver de ju inte ta det?

En intalar sig. Jo.

Plågan.

Har ingen tid över till skrivandet den här veckan, och jag sörjer det. Med jobb sex av sju dagar, plus arbetet med uppsatsen, är det svårt att bara hålla ögonlocken öppna.

Men så kommer de. Tankarna. Igen, de aldrig sinande. Ska jag mejla någon av förläggarna? Fråga lite försynt hur det går? Om tid har funnits till mitt skrivna. Men allvarligt talat, jag vågar inte. Jag är så vansinnigt rädd för att, om jag väl förhör mig om detta, hon då ska bli irriterad alternativt avskräckt alternativ vad-som-helst-som-inte-är-positivt. Att hon istället skickar ett automatiskt tack men nej tack bara för att jag tjatade. Sedan stillar jag mig, tänker att hon ju erbjöd mig att förhöra mig om just detta. Tänker att det ju inte alls är en stor sak, att fråga en endaste liten fråga. Men nej. Jag vågar inte. Jag låter tiden gå. Lite till, lite till. Sedan, antagligen, lite till ändå. Och jag vrider mig.

Nu dock, något annat. Det är dags att röra sig mot biblioteket, ty den avlönade arbetsdagen väntar.

Tragikomik.

Så får man årsbeskedet från CSN. Och reaktionen? Tja, kunde jag gråta konstant i tjugofyra timmar så skulle jag inte bara göra det, utan plöja vidare i ytterligare ett dygn.

Så funderar man på detta med yrke. Bibliotekarie. I kombination med beloppet som stod svart på vitt? Oh, how VERY LOGISKT. Nej, just det. Tvärtom var det visst. Så jag satsar väl på att bli bästsäljande ungdomsboksförfattare då? Betydligt mer LOGISKT. Livet på en pinne.

Ska hetsskriva lite på manus nummer två nu.